I´m insane. What´s your excuse?
Kära vänner. Det har hänt nåt. Kapitalismen tycker att jag är en dålig kund och vill inte ha mig mer. Jag fick ett brev om det på posten. Den tycker att jag är dålig på att hålla ordning på mina avtal och skyldigheter, och att jag inte alls är så där kapitalstark som det förväntas av en kvinna som snart ska fylla trettio och faktiskt har utbildat sig i åratal på skattebetalarnas bekostnad. "Och du ska bli hemkunskapsfröken, du borde skämmas" väste herr kapitalismen i mitt öra och spottade mig på kinden. Det va tydligt att han hade borstat tänderna både en och två gånger med den senaste tandkrämen. -Nu stänger vi ner din el och säger upp ditt hyreskontrakt!
Vidare så framlade kapitalismen sin anklagelse om att jag inte hade fattat dess inneboende logik, retorik och mekanik, och att denna tröghet för evigt har gjort mig till en obehörig. Skyldigheter fröken Johansson. Jag stammande nåt om universitetspoäng och nationalekonomi. -Väx upp för fan! Och med det trodde den att han fick sista ordet. På vägen ut strök fanskapet sitt finger över en överhopad korg med små mössor och sjalar.
Men jag vet inte hur man gör.
Jag kan inte hålla ordning på alla mina åtaganden, jag har häcken full av existens, kärlek, garn, omsorg, klimatångest, mänskliga rättigheter, makaroner med korv, tentor och tvätthögar. Jag lämnar mina pengar i kassan på hemköp och tar mina piller och nu har jag även börjat jogga i ett par nike-skor. Tydligen lider jag trots detta av oförmåga. Vuxen-oförmåga? Betalnings-oförmåga? Orgasm-oförmåga? Jag kan laga mat på en spik,
Så vad återstår, vad är mitt nästa steg och replik? Jag fick nämligen ett frankerat svarskuvert förstår ni. Ideologiska teoretiseringar biter inte, och det gör inte heller emotionella personangrepp. Det ska helst vara en förtryckt svarsblankett.
- Jobba tills du bara hinner belöna dig med en dyr grej.
- Sluta tramsa och ta ditt ansvar. Annars ramlar du av vagnen.
- Äktenskapet har sin speciella historia och tradition och har fungerat väl i tusentals år. Försök inte leva ensamstående.
Jag skrev färdigt min tenta. Jag köpte snus och betalade för mig. Men några fler brev tror jag inte att jag öppnar idag.
Malin, hon kan allt! Här har hon snokat reda på hur man syr värsta tjocka yllet med en pyttenål
Elin och Siris kofta. Bedårande
Förfrågan löd: mössa svart och röd. Jag tror jag har lyckats
Nyvirkad och nöjd. Foton från igår!
Nu ska jag berätta om Einar. Einar är med på virkmöten ibland och det får han trots att han inte är tjej eftersom han ännu inte är äldre än 6. Einar är en klok kille ska jag berätta och det är han som har myntat virkklubbens lilla devis. Så här gick det till.
Malin satt i soffan och virkade så nålen glödde medan einar hade en skön utläggning om kvinnor och herrar och vilka som egentligen va bäst av de båda. Men så kom han på andra tankar och kröp upp hos henne och frågade vad gör du? Jag vikar svarade malin. Hur gör man? Malin förklarade och einar säger. Ok. Jag testar.
Perfekt. Ok. Jag testar.
Igår virkade vi och bestämde att vi ska hålla på våra traditioner. Vi firar kanelbullens dag och har julbord. Hannah är naturligtvis välkommen på julbord och julklappsvirk.(psst..hannah är käär..i han som spelar gitarr på hennes dagis) Och trots att ni kanske tycker att jag är förförlig som säger julklappar så är det dags att börja tänka på det..mitt förslag är att tofflor är årets vantar. Och sockar kanske..jag ska ju till min stickmästare mamma och lära mig allt om hälar nästa vecka..
Kärlek!
L
Koftan
Nu är det dags!
På tordag har Linda och Malin lämnat in sin tenta!
Kärlek
Välkommen Elin!
Sprillans ny syrra i virkklubben. Nu tjejer, nu är det dags att virka liv i yllet. Höstvindarna väntar.
Men nu till vad det här handlar om. Det handlar om Slarv.
Jag är en nitisk slarva. Kan det slarvas så gör jag det. Hafsar mig halvdant genom det jag kan. Reder sällan ut mina garnkorgar. Klipper lite ibland, o lägger de nya nystanen överst. Jag rusar lättsinnigt igenom räkenskaper, uppgifter, dagar, nätter, ansökningsblanketter. Stickar sockar utan häl och tappar maskor utan att röra en min. Men tro för all del inte att slarvet enbart är av ondo. Det är det nämligen inte.
Fem minuter innan jobbet springer jag allt som oftast in till grannen Ebbe och hos honom fyndar jag garnet som gummorna glömde. För mindre än snus-slantarna får jag med mig kassvis, fint sorterat efter färg. Har köpt en grön, en orange och två bruna. I den senaste fick jag med mig mitt hjärtas virkvärk. En brun mormorsschal som jag pillrat ihop med en 2,5 nål och det är massor av garn i den! När jag kom ut från Ebbes visste jag ingenting om vad som väntade, utan slog mig ned på den malätna stolen, tittade ut över vimplarna som vajade lite i luftkonditioneringen. Bestämde mig för att stänga av lugna favoriter och virkade upp första kanten på schalen.
Av slarvet lär man sig att höfta. Slarva dig igenom kakbak ett par år och du behöver aldrig mer använda ett mått igen. Hasta igenom en handfull illasittande tröjor och du kan glömma allt vad tråkiga stickfasthetslappar heter. Jag har slarvat så mycket att när schalen blev klar var det så här ------------------------------------ mycket garn kvar. Anarko-slarv. Perfektions-träning. Slarva mera systrar, o ha inte så mycket respekt för materialen.
Och nu till nåt som är nytt för den här gången: Dagens kort. Dagens kort är: missbruk av rättvisa.
Kärlek/
Linda
Kolla, kolla, bilder..
Hej Hopp!
Det vankas virk, på onsdag närmare bestämt. Och Virkklubben har fått sin första snigelpost adresserat till just virkklubben. Inbjudan till garden party! Värsta festligt.
Kärlek
/L
yngsta virkisen (bortsett från wilco) sover sig igenom förstamajtåget.
carro, malin, filten o malins kofta.
det bästa luddet är orange.
Gamla skelett i garnkorgen, och om hånfulla trådar.
Belöningen ligger i att varje ruta ändå är ett avslutat kapitel, så det infinner sig aldrig en känsla av att bli hängande i luften (sanna, nu tänker jag på dina suckar över en tröja som pågått i evigheter -o hur svårt kan det vara att få det till 30cm, äh, jag drar lite i den -kommentarer). Eller avslutat kapitel är väl kanske en överdrift, varje ruta genererar ju 8 ettriga trådar som stirrar hånfullt på stoppnålen, som i ren förfäran har gömt sig i lilla facket i min väska o lever där ut sin prestationsångest i tysthet.
En annan grej med filtar är att de liksom äter upp alla små gamla rester, luddhögar och småtrassel som ligger i korgen och inte gör någon nytta alls. Och man får ju gräva djupt eftersom det verkar som om det mesta kan bidra till en liten ruta. Jag har ett brunt ylle som vittnar om en kofta i mellanstadiet som aldrig blev färdig, små pastellfärgade virrvarr från sannas snygga åttiotalskreationer på flickrummet och till min egna förvåning, ett klargult nystan som jag såg i nytt ljus i dag. I bästa fall har nån glömt det här, i värsta fall har jag bortträngda garn-minnen!
Mormorsrutor kan mycket väl funka som tidsmarkörer. Lekplatsen i solen. 4 rutor. Vad ska jag plantera? 1 ruta. Hur svarar man på det här smset? 1 ruta. Söndagsångest? (sök i itunes på Sunday o glöm inte att läsa hemlisarna på postsecret) 2 rutor. Ja, ni förstår. Ungefär som när jag räknade allt i bugg i andra klass, eller hur willem räknar om allt i hur mycket en bionicle kostar. Fast i garn-tid. Det jag i alla fall ville säga men gör allt för att bubbla föbi är att jag virkade in det där gula nystanet i filten igår. I mitten är det mest grått, sen lite grönt och blått. Nu gult. Jag tvivlar på att det är påsken och jag lovar att det inte är ett aprilskämt.
Jaa!! Idag får jag äntligen sitta på föreläsning och dricka meningslöst mycket kaffe med m & c. Vilket socker!
/L
Vi behöver inga vuxenavritningar
Nina Björk vill inte ha de skitdrömmar som den rådande ideologin proppar oss fulla med. Det vill inte vi heller. Vi som virkar och stickar vill hellre göra nåt själv istället för att köpa det som redan är färdigt. Bara Gud gör perfekta saker säger en del, och jag säger: jag är inte intresserad av perfekta saker. En av grundbultarna i dagens samhälle är att se till att ingen är nöjd, att vi hela tiden försöker förbättra oss, köpa oss ett finare liv, ett nyare liv, ett renare liv. Så länge vi är lite vilsna, missnöjda och letar efter den rätta inramningen eller framtoningen så går det bra för kapitalet. Och det är en lysande affärside, för det går inte att köpa ett bättre liv, man det går utmärkt att försöka om och om igen.
Vi har hittat ett kryphål, och kryphålet heter virkklubben. Vi har nöjt oss, vi har inte några planer på att göra det finare eller bättre, vi vill bara göra det. Vantar som är lite olika och ändå är värda så mycket mer än de som man hittar på HM. Fästade trådar som kryper ut efter ett par veckor och trekantschalar som har fyra hörn. Och vad är det som gör oss så nöjda, stolta och varma när vi virkar? Jag tror att det är för att vi skapar fritt tillsammans utan att försöka vara bäst. Vi behöver inga vuxenavritningar, vi kan komma på själva hur man gör.
Kanske skulle man kunna hävda att mitt resonemang är en genväg och att det bara handlar om att sänka förväntningarna. Varför skulle man inte sträva efter att knyppla spets i Placa Hem med Kellogsfamiljen och le Pepsodentleenden? Är vi inte värda lycka? Men det är bara en illusion, livet innehåller massor av oförmåga, smuts i hörnen, utbrott i hallen, omaka strumpor och att aldrig komma ihåg att köpa glödlampor och smör. Lyckan finns någon annanstans.
Livet är ofta svårt, kanske är något som ska accepteras, och inte bara lösas. Vi ska inte sänka våra förväntningar, bara identifiera de som är falska och indoktrinerade i oss, ge dem fingret, dekonstruera och försöka lyssna efter våra egna. Eller vad säger ni?
/Linda
Är hon galen? Nej, hon virkar bara en filt
Riktigt små barn har inte så mycket val, de måste erfara världen genom sin kropp och vi kallar det ibland för lek. Små händer och munnar jagar ständigt efter att förstå var de har hamnat och hur det är ställt med tingen. Att dregla ner en visp eller flytta en stol med huvudet anses i dessa kretsar vara effektiva undersökningsmetoder.. .små empirister som undrar om det verkligen kan vara så att sand känns obehagligt i munnen varje gång? Tankarna går inte i så många led, vad det verkar, och de framstår som besatta av en drift att genom sin kropp uppleva och undersöka. Sen växer de lite och allt mer av leken flyttas in i huvudet.
Gradvis förvandlas man sen till det som en del kallar vuxen- och då slutar de flesta att till vardags uppleva och försöka förstå sig på omvärlden genom fysiska förnimmelser. Fokus flyttas från kroppen till tanken i nästan allt vi företar oss. Det blir en faslig aktivitet där inne. Jag vet precis hur ett mohairnystan smakar och det är ju faktiskt riktigt skönt att slippa testa för att komma ihåg. Och tänka sig, Hannah kan sitta på middag och samtidigt möblera om hemma hos sig. Men att få ta del av världen genom händerna är något som tycks saknas mig (och er med för den delen) För när mina händer upplever garn så stillas sinnet. Jag flyttas tillbaka till min kropp igen, och det är fingrarna som arbetar och inte tankarna. Där någonstans irrar nog pysseltransens kärna. Är det en garnlek? Och genom detta hopar sig de stora frågorna. Lever jag för att jag virkar eller virkar jag för att jag lever?
Malin utropade nyligen; Virkning är ett livselixir! Ja kära du, det kanske det är. Eller är det ett lenande balsam? Det är alldeles säkert något magiskt, men kanske måste vi låta frågorna vara obesvarade ett tag till. Jag förälskade mig i ett orange ludd förra veckan. Det tog mig med storm och nu har jag orange damm istället för grått. Det är praktiskt på mer än ett sätt! Tänk er bara att kunna kalla sitt eget hus-smuts för hantverk.
Från det ena kvickt över till ett annat snatter. Hör och upphör att förvånas systrar. För ganska många veckor sen så råkade jag, som ett offer för min egen apati, (Etter! Jag måste nog radera förmågan att virka och kolla tv samtidigt) se en av tv3 fantastiska dokumentärer om människor som inte är som alla andra. Avvikare alltså.
Och vad var det för konstiga typer det handlade om? Jo något så totalt chockerande som kvinnor med hår på kroppen! På benen, under armarna och på andra onaturliga ställen. Hårstråna visades i närbild i hela sin avvikande existens, och en kvinna berättade att hon använder sina orakade, ovaxade ben som skydd mot sina egna promiskuösa fällor. Jag förstår att det låter förvirrande, men det var alltså så att hon hindrades från att göra nåt snusk (inte ens kristet?) eftersom hon hade orakade ben. Logiskt. Man kan ju trassla in sig.
Må solen lysa på er och garnen reas ut
Linda
